När dagen D kommer, hur ska jag då reagera?
Med dagen D så menar jag alltså förlossningen. Hur ska jag reagera när jag får det samtalet om att Lisa måste in till förlossningen för vår dotter är på väg ut? Ska jag gripas av panik eller ska jag bara ta det lilla lugna och ta det hela som det kommer?
Det finns ju garanterat över tusen svar på denna lilla fråga. Men vad är det ultimata egentligen?
Bara för att det är ett barn påväg ut måste man då stressa halvt ihjäl sig?
Vi borde ju egentligen inte behöva oroa oss så mycket då kvinnan i alla tider har fött barn, och det finns fortfarande de platser i världen där kvinnan sköter hela förlossningsdelen själv. Där blir inte mannen helt till sig och stressar och blir orolig och rädd. Är vår rädsla grundad på att vi är oroliga att läkaren ska göra fel så att mamman omkommer i samband med förlossningen? Är inte det väldigt ovanligt idag att kvinnan inte klarar av en förlossning och att det går så illa att hon avlider?
Jag har då inte sett något i någon tidning om att mamman avled i samband med förlossning.
Hela denna rädda attityden emot förlossningar grundar nog i samma sak som med sjukdomar, vi är så rädda idag för att vi har blivit så bekväma av oss.

Jag kan ju dock erkänna att jag själv är så j*vla rädd varje dag nu inför den kommande dagen. Jag har inget egentligen att grunda min rädsla på utan jag är bara allmänt rädd. För min del så finns där inte direkt någon tanke på att något eventuellt kan gå fel vid förlossningen. Jag litar på personalen på sjukhuset. Rädslan kommer nog ifrån ett annat håll, kan vara som så att jag är rädd bara för att man som pappa ska vara rädd.

Nu är det inte lång tid kvar i alla fall, slutet på mars kommer närmare för varje dag som går och jag ser verkligen fram emot att få hålla min dotte för första gången. Även om det nu kanske inte är direkt när hon föds, jag blir glad även om det är en liten stund efteråt.