Vattenskräddare ska det vara! Tittade på The Medallion innan, lite halvrolig film faktiskt.

Började fundera lite på hela den här kommande papparollen som nu blir aktuell inom lite drygt två månader.
Hur ska man göra för att bli en bra pappa, måste man tänka på något visst sätt eller kommer det helt auomatiskt. Jag som många andra har ju gjort klart för mig att jag vill bli världens bästa pappa. Jag vill vara den typen utav pappa som alltid sätter mitt barn i centrum och jag vill ha en så bra relation som möjligt till min dotter.
Jag har i alla fall planerat att jag ska ta ut alla mina pappadagar, så att jag får min egen lilla tid att bygga upp ett pappa-dotter band med min dotter. Kan inte förstå hur man som förälder inte vill stanna hemma med sitt barn så att man bygger upp det där speciella lilla bandet. Visst, man kan ju ta ut pappadagarna när de är lite äldre, men då är det ju inget roligt längre för då kan de ju redan allt, nästan i alla fall. Man vill ju vara där med dom när de håller på att lära sig gå och prata.

Sen jag fick veta att jag skulle bli pappa så har jag blivit mycket mer känslig än tidigare. Idag krävs det inte överdrivet mycket för att jag ska börja gråta. Det räcker ibland med en förlossning, eller något som har med bebisar att göra, på TVn så börjar tårarna komma upp i ögonen. Detta låter kanske lite lamt, men på föräldraträffen så kom jag och tre andra blivande pappor fram till att man blir faktiskt känsligare, dock kom vi inte riktigt fram till varför det är så.

Känns faktiskt lite som att jag blev djup där.