Livet är allt bra lustigt. Ödet bestämmer nog rätt mycket ibland tror jag. Hela ens liv kan ju ändras på en enda sekund. Ena dagen har man en säng att sova i. Andra dagen sover man på en soffa. Man får vara med på förlossningen ena dagen, andra dagen är man knappt ens välkommen att sitta i väntrummet utanför. Ifall man hade haft kunskap tidigare om hur saker och ting skulle fortlöpa så skulle man nog gjort många val annorlunda. Hade jag vetat att jag inte skulle ha jobb idag så hade jag nog valt en annan inriktning på gymnasiet, en som gett mig jobb i alla fall.
När jag var 16 år så hade jag inte en tanke på att jag inom sex år skulle vara pappa, men idag så står jag där och har bara en och en halv månad kvar tills min dotter föds. Min underbara dotter. Jag vill ge henne all min kärlek, jag vill överösa henne med min kärlek varje dag. Men just nu är det omöjligt. Hur ska man ha en bra relation till sitt barn när man inte bor tillsammans med mamman? Kommer det bli en massa liv när jag väl vill ta ut mina pappadagar? Får jag ens ha henne nån enstaka natt utan att behöva planera in det långt i förväg?
Jag vill inte ha ett förhållande till min dotter som är baserat på att jag har henne varannan helg, utan jag vill kunna ha henne när det passar mig och på så vis bygga upp min egen relation till henne. Ge henne den kärlek som hon behöver ifrån sin pappa.

Det jobbigaste just nu är att jag inte kommer att få vara med när hon föds, utan då kommer jag att få sitta utanför i väntrummet. Detta ögonblick kommer aldrig mer att inträffa, jag kommer aldrig få en andra chans att se henne födas. Jag kommer aldrig få en andra chans att höra hennes första skrik eller hålla henne för första gången. Och det är tragiskt att det ska behöva vara såhär. Jag vill inte bara komma och begära att jag ska få vara med på förlossningen, men jag har varit med under hela den övriga graviditeten så jag borde egentligen lika gärna få vara med nu ju.

Ge mig svar!

Vattenskräddare ska det vara! Tittade på The Medallion innan, lite halvrolig film faktiskt.

Började fundera lite på hela den här kommande papparollen som nu blir aktuell inom lite drygt två månader.
Hur ska man göra för att bli en bra pappa, måste man tänka på något visst sätt eller kommer det helt auomatiskt. Jag som många andra har ju gjort klart för mig att jag vill bli världens bästa pappa. Jag vill vara den typen utav pappa som alltid sätter mitt barn i centrum och jag vill ha en så bra relation som möjligt till min dotter.
Jag har i alla fall planerat att jag ska ta ut alla mina pappadagar, så att jag får min egen lilla tid att bygga upp ett pappa-dotter band med min dotter. Kan inte förstå hur man som förälder inte vill stanna hemma med sitt barn så att man bygger upp det där speciella lilla bandet. Visst, man kan ju ta ut pappadagarna när de är lite äldre, men då är det ju inget roligt längre för då kan de ju redan allt, nästan i alla fall. Man vill ju vara där med dom när de håller på att lära sig gå och prata.

Sen jag fick veta att jag skulle bli pappa så har jag blivit mycket mer känslig än tidigare. Idag krävs det inte överdrivet mycket för att jag ska börja gråta. Det räcker ibland med en förlossning, eller något som har med bebisar att göra, på TVn så börjar tårarna komma upp i ögonen. Detta låter kanske lite lamt, men på föräldraträffen så kom jag och tre andra blivande pappor fram till att man blir faktiskt känsligare, dock kom vi inte riktigt fram till varför det är så.

Känns faktiskt lite som att jag blev djup där.